Finarbete: Rob sandpapprar takpannorna till ett torn. Hans verkstad är full av slipmaskiner, trätvingar och sågspån.

Han går till verkstaden, en smal liten byggnad dold bland allt buskage. Arbetsbänken är liten och sliten och slipmaskinen och trätvingarna fulla av sågspån. Det är här Rob Heard bygger sina mästerverk som gjort honom berömd: Bough Houses – ”grenhus” på svenska. Fantastiska galna träslott inspirerade av Disneyland och Rapunzels torn.

Drömslott i stället för dockhus. Det här slottet har Rob byggt åt sina döttrar.

Rob arbetar på en ny modell. Dimensionerna är imponerande. Vissa av slotten är ibland över en och en halv meter höga och breda. Och de består av tusentals smådelar. Trappor, gavlar, torn, fönster, pelare och räcken – allt är gjort av små träbitar. Hur många är det egentligen? Rob har aldrig räknat dem. I det matta ljuset från det dammiga fönstret får de detaljerade konstverken en magisk aura kring sig. Ja, de verkar inte riktigt vara av denna världen.

Viktiga verktyg: Hörselskydd, yxa och tving på arbetsbänken. Det är inte bara ett finarbete.

”Det första slottet byggde jag åt mina döttrar för 20 år sedan. De ville ha ett dockhus och jag ville ge dem något unikt”, berättar Rob. Projektet tog en oväntad vändning. Rob arbetade som besatt med den första modellen – i 500 timmar. Fast när han såg äldsta dottern Lilys ögon stråla av lycka när hon fick se det var det värt varenda minut. Och eftersom Rose och Daisy också ville ha ett hem till sina dockor började Rob genast bygga på nästa slott. ”De blev ännu mer imponerande”, ler han. Husen var så stora att de knappt gick in genom ytterdörren.

”Det är så jag alltid jobbar”, säger Rob. ”Jag kör på bara, utan skiss eller plan, och ser vad det blir av det helt enkelt.” Fundera inte, kör på bara – det är hans motto. Ibland går det snett. För det mesta skapas något unikt.

Konst med motorsåg. Även grova verktyg används innan finarbetet kan ta vid.

Redan som barn gjorde Rob sina egna träleksaker. Senare arbetade han som timmerman och snickare. Han byggde stora piratskepp av trä till lekplatser. Eller lyxiga hundkojor och bungalows till överklassens trädgårdar i London. Rob var under den tiden med om en allvarlig bilolycka och bröt höger handled. Det ledde till operationer, sex månaders rehabilitering och sjukgymnastik. Men helt bra har handen aldrig blivit igen.

Rob visar upp sin hand och rullar ihop fingrarna. ”Jag har fortfarande svårt att greppa ordentligt”, säger han. Det var nästan så att han inte kunde arbeta. De riktigt stora projekten, husen och äventyrsparkerna, varken kunde eller ville han bygga längre. ”Jag blev tvungen att begränsa mig till arbete med mindre trästycken”, säger Rob.

Gammal slip: Rob avlägsnar barken från en cypress.

När träet väl är framme slipas det till ordentligt. Det finaste dammet virvlar genom luften medan Rob kör slipen över barken. Stora trästycken sågas till och tar form. Helt utan problem. Desto svårare blir det när grenar måste böjas till så att de duger till pelare eller torn, som till exempel spiraltrapporna ska löpa utmed. Lösningen innebar vissa utmaningar för Rob. Den är inte helt enkel. Men den funkar nästan alltid.

Gammalt trä utanför verkstaden. Rob använder resterna av Leylandcypress till sina arbeten.

Rob tänder en lägereld. I den ställer han en metallgryta med vatten och väntar på att lågorna ska få vattnet att koka upp. Sedan ställer han ett avsågat avloppsrör i det kokande vattnet. Han stoppar ned grenen som ska böjas till i röret och väntar. Ånga stiger upp genom röret. Ångan kokar långsamt träet i röret så att det mjuknar. Rob drar ut grenen ur ångbadet med en tång, böjer till det mjuka kokta träet till en form han vill ha, spänner fast det i klämmor och låter det torka. Klart.

Det krävdes några försök innan Rob fick kläm på tekniken. ”Jag brände fingrarna ett par gånger”, säger han och pekar på eldstaden och grytan intill verkstaden. Typiskt för ”Rob-metoden”: Ingen plan. Han kör bara.

Efter att träet böjts till krävs ett idogt arbete. ”Jag har det där tålamodet i mig”, säger Rob. Han sätter sig vid slipmaskinen, slipar till dussintals takpannor, inte större än en nagel. De ska han senare limma fast på taket till tornrummet. Sedan slipar han till fönsterkarmar, lika stora som tändstickor. Han spikar fast trappräcket med försiktiga slag. Det ser lika pilligt ut som plockepinn.

Han täljer, slipar, limmar och spikar. Så håller det på hela dagen. Det finns något magiskt, maniskt och mästerligt över honom där han sitter och skapar ett drömslott av ömtåliga små träbitar med bara händerna, djupt försjunken i sitt arbete.

Finarbete: Rob slår i småspikar i träet med hammaren och gör ett runt tornrum.

Numera kan Rob leva på sitt slottsbyggeri. Han betraktar sig själv som konstnär. Slotten är hans skulpturer, som han säljer för mellan 800 och 3000 brittiska pund på nätet. Det tar honom ungefär två veckor att göra ett slott. Han säljer dem till inredare som använder dem att dekorera skyltfönster med. Eller till föräldrar som vill ge sina barn världens mest bedårande dockhus. En av hans kunder är en amerikansk fantasyförfattare. Vid jul pyntar hon slottet som en julgran.

Rob tar en paus och sätter sig på terrassen intill huset. Han blickar ut över de gröna kullarna i Somerset. Fåglarna kvittrar. Bina surrar. En riktig idyll är det. Hans döttrar Daisy och Rose är nu tonåringar. Lily studerar och har nyligen flyttat hemifrån. ”Jag har alltid varit det största barnet i familjen”, säger Rob och tittar på det första träslottet han gjorde åt henne en gång. Det står i köksträdgården. De andra två står i vardagsrummet och har samlat på sig lite damm. Och om de inte blir uppätna av trämask så kommer de stå där för evigt.

Rob med ett av sina slott. Att böja till träet är en utmaning.