Andi Feldmann står i en av sina verkstäder och gräver i en låda med skruvar som ett barn i en hög legobitar. Han går till flexbordet med den egentillverkade snurrhyllan. Förutom lödpulver och olika sorters sprayflaskor står där också en burk med korvar. Andi greppar ett par stålplåtar, väger upp och funderar. Sedan nickar han för sig själv och tar lite lödpulver. Plötsligt har han två tunna metallstänger i näven, spänner fast en av plåtarna och går loss med vinkelslipen.

Just nu jobbar Andi på en prototyp för Jätten av Rieseby, ”sonen” till Jätten av Ulsnis, en sex meter hög figur gjord av metallskrot. Rieseby och Ulsnis är grannstäder. Jätten i hans hemstad Ulsnis har blivit något av en lokal sevärdhet. Det ligger en stor hög med skrot utanför verkstaden. Det är materialet som Andi använder för att skapa sina konstverk. ”Förr brukade jag åka till skroten en gång varannan vecka. Det behöver jag inte längre. Jag har så jag klarar mig ett tag.”

Ritningen till prototypen finns bara i Andis huvud, om det över huvud taget finns någon. Han formger under tiden han skapar: ”Jag arbetar alltid nedifrån och upp. På mina stålskulpturer börjar jag alltid med fötterna och utifrån dem växer resten fram.” Han delar först plåten. Det blir fötterna. Sedan löder han fast en av metallstängerna på en del av plåten och den andra stången på den andra plåten. Då var benen på plats. Så flexar han till benlängden. Ett gammalt stålrör kortas först av och löds sedan på som överkropp. Sedan armarna, även dem av metallstänger. Med tång i handen böjer han armarna uppåt. ”Nu måste jag bara smida det också!” Så här går det till när Andi formger. Det är bara att köra.

Han var också tvungen att bygga en prototyp för den första jätten. ”Byggnadskonstruktören behövde kunna beräkna allt så det blev säkert.” Nödvändigt med tanke på storleken. Annars är det inte något han brukar göra.

Andi Feldmann bor i Ulsnis i norra Schleswig-Holstein. Han flyttade hit 1998 när han köpte den gamla gården. Andi byggde om den, gjorde om stall och ladugårdar till verkstäder, byggde ett växthus, ett duschtorn och ett slags trädhus intill huset. Hans hus ligger dolt i ett skogsbryn. Här finns plats för alla hans idéer. Och plats behöver han. Längst ute vid infarten – mittemot ”Metül Bar” (metallbaren) som han själv svetsat ihop – står ett långt bord. På det ligger en massa metallskrot. Det sådant Andi samlar på sig. Och nåde den som snor med sig något. När en skrotsamlare kom förbi tidigare denna dag och ville ta med sig något sade Andi bestämt: ”Nej, det där behöver jag. Du kan åka vidare!” Sedan erkänner han tyst: ”Jag kan inte göra mig av med någonting.”

När man tittar från uteverkstaden – egentligen den övertäckta terrassen – in i köket får man syn på en motorcykel som står där mellan köksbordet och väggen. Går man längre in i vardagsrummet ser man ytterligare fem stycken. För Andi är det inte bara motorcyklar. De är konstverk och är en del av hans liv. Och just så ser de också ut. De passar liksom in och drar inte uppmärksamhet till sig. Det känns helt logiskt att verkstad och bostad smälter samman. Det går inte att hålla isär för honom. Den egensvetsade barstolen passar in där vid köksbänken. Eller stolen gjord av ett traktorsäte där i matsalen. Hyllor, kornischer, dörrhandtag – allting har Andi byggt själv av metall. Han kan också skapa i trä, men han gillar det inte: ”Det skräpar alltid så. Kläderna blir fulla med spån.”

Även i badrummet finns många saker han gjort själv. Badkaret kantas av två jättelika stenblock. ”Jag brukar säga: Varför köpa möbler när man kan göra dem själv.”

Göra det själv. Det är Andis motto. Det började tidigt, berättar han medan han går in i en av sina verkstäder. Han var knappt 13 fyllda när han och två kompisar köpte en gammal moped. För 9,99 tyska mark. Men den funkade inte. De fixade till den själva och fick i gång den. Där väcktes Andis passion. Efter skoltiden utbildade han sig till VVS-tekniker. Eller ”gas, vatten och skit”, som det kort brukar heta i hans bror Rötger ”Brösel” Feldmanns tecknade serie Werner. Som fixare har Andi också bidragit där, till exempel med Red Porsche Killer, Werners legendariska Horex-motorcykel utrustad med fyra efter varandra byggda motorer, som Andi har byggt ”på riktigt”.

Han tar alltid ut motorcyklarna på vägen. De är inte alltid trafikdugliga – eller snarare godkända att köras på vägarna. Många motorcyklar, till exempel Waldfee i verkstad nummer 4, kan köras men är inte godkända. ”Strunt i TÜV (Tekniska övervakningsföreningen), är mitt motto. Det kan du notera.” För honom handlar det mer om att skapa än att köra.

Idén till sin Waldfee fick han när han hittade en bilmotor medan han reparerade ett värmesystem på vinden. Sedan byggde han upp motorcykeln runt den. Han hämtar inspiration från bilder på gamla motorcyklar från 1940- och 1950-talet.

Det tar honom normalt ett år att slutföra ett sådant projekt. För närvarande har han cirka tolv sådana projekt på gång. Detta beror också på hans YouTube-kanal ”Andis Funktionspunk”, som han startade under pandemin. ”Folk hör av sig och vill plötsligt skänka sina motorcyklar till mig. Och så hamnar allt här hos mig.” Han skruvar på dem tillsammans med herr Schröder, en 80-årig man i byn. Två dagar i veckan mellan klockan 10 till 16 löder, mekar och provkör de dem tillsammans.

Han måste alltid ha något att arbete på. Att sitta still är inte hans grej: ”Jag har alltid lust att bygga”, säger han och vänder sig om mot BSA:n på verkstadslyften. Den har ingen motor ännu. Bara grundstommen står kvar – eller snarare hänger. Löda är livet för Andi. Att han aldrig slänger något har han nytta av nu. Motorcykeln behöver ett bränslefilter: ”Det har jag ett här”, säger han glatt och fortsätter göra det han gillar allra bäst: meka, skruva och löda.