Sascha bygger en igloo

Några dagar eller någon vecka. Längre än så skulle han inte leva. Det anade vi som barn när snögubben Fritz kom till världen: tre stora snöklot, en morot och några kolbitar. Så småningom började det ju töa. Fritz rasade ihop och tappade den orange näsan, de svarta ögonen och tänderna. Det var ingen vacker syn. Vi fick lära oss att inget varar för evigt.

Jag pulsar omkring i snön och tänker på Fritz för första gången på många år. Lika förgänglig som han en gång var, kommer också mitt dagsverke att vara. Men ingen snögubbe den här gången – ett hus av snö, en igloo. Framför mig går Cecilia Lundin över snövidden. Cecilia – med blont hår, röda kinder och ett högt sprudlande skratt – är expert. Hon är en av de bästa igloobyggarna i Sverige.

En riktig igloo kan man inte bygga var som helst. I centrala Europa finns det knappt någon lämplig snö som är tillräckligt fast och hållbar. I norra Europa däremot, som i svenska Lappland, är det idealiska förhållanden. Först körde vi långt ut i vildmarken med bil. Sedan fortsatte vi med snöskoter över den frusna sjön Langas till randen av Sareks nationalpark där fjällstugan Saltoluokta ligger, vintertid en tillflykt för längdskidåkare och hundspannsförare. Och för igloobyggare som Cecilia och mig. När vi ska sätta i gång nästa morgon står solen redan strax ovanför horisonten. Termometern visar dock fortfarande minus 15 grader.

Första uppgiften för oss är att hitta en lämplig plats att bygga igloon. ”Snön är inte tillräckligt fast här nere vid sjön”, säger Cecilia med luvan långt neddragen i ansiktet. Så vi beger oss uppför nästa berg. Då och då trampar Cecilia ned foten i snön för att testa den. ”Hjälper du till?”, frågar hon. ”Du är tyngre än mig. Om du inte går igenom här så har vi hittat vår byggplats.” Jag går runt och trampar i cirklar. Känner mig som en dansande inuitschaman. Och snön? Den klarar det schamanska tramptestet.

Sascha med spade och såg i snölandskapet ovanför den frusna sjön Langas i Lappland.

Sascha utför tramptestet. På byggplatsen får underlaget inte ge vika.

Det bästa med att bygga igloo är att man inte behöver ha med sig något byggmaterial och att man klarar sig med ett fåtal verktyg: två spadar och sågar. Vi gräver en liten grop i snön och ställer oss i den och skär ut blocken mot sluttningen. 60 centimeter breda och uppåt 40 centimeter djupa ungefär. Vi använder ögonmåttet. Ibland mäter vi med sågbladet. Med ett sista snitt lossnar blocket.

Sascha använder en lång såg för att såga ut ett block i snön.

Materialanskaffning. Sascha sågar ut block i snön.

Framemot lunchtid står jag där svettig bland alla mina uppställda snöblock. De ser ut som en cirkel med stenblock likt Stonehenge – Snowhenge! ”De här räcker”, säger Cecilia. Vi mäter ut diametern på vår igloo med hjälp av en skidstav, cirka två meter. Nu är det dags att placera ut den första raden med block. Det är viktigt att byggstenarna inte är lika stora. Så de ställs upp och skärs till så att de bildar en spiral. Sedan följer nästa rad. Varje nytt block vilar säkert mot det förra och lutar något inåt. Kanter optimeras vid behov med några små snitt med sågen. Så där!

Stapelvara. Blocken är 60 gånger 40 centimeter.

Rad för rad tar igloon form. När den nästan når upp till midjan på mig kliver jag innanför. Cecilia stannar utanför och räcker över ytterligare block. Ju högre igloo blir, desto kraftigare måste snöblocken jag sätter dit luta. Och ännu viktigare blir det att allt ligger stabilt.
Mer än en gång åker blocket ned som jag precis lagt och löses upp i ett moln av snö på igloogolvet. Det gör inget. Materialet råder det ingen brist på. Och så slutblocket, allt annat än rätvinklig. Det är ett odefinierbart unikum som jag sågat till snett och skevt för att passa i sista hålet i taket.

Taket på igloon. Cecilia och Sascha sätter slutblocket.

Sascha sågar till det sista blocket så att det passar.

Skimrande blått ljus. Igloon omger mig som en kokong. Det saknas bara en ingång. Jag skär ut ett litet hål i väggen och gräver bort snön under den ned till marken. Ingången är nu mer som en tunnel. Det är enda sättet att stänga ute den kalla luften. Jag kryper ut i det fria och inspekterar den färdiga igloon. Jovars. Ingen skönhet kanske. Den ser lite ranglig ut. ”Skenet bedrar. Den kommer att hålla”, säger Cecilia.

Sascha ligger i tunneln till igloon och kikar ut.

Fri sikt ut över vita vidder. Sascha efter första natten i igloon.

Och till sist inredningen. I stället för matta lägger vi ut renskinn och ovanpå det sovsäcken. Nu kan natten komma. Jag fryser och drömmer om snögubben Fritz. Jag vaknar tidigt av ljuset från morgonsolen som tränger in genom väggarna av snö. Strålande vitt vart jag än tittar. Så här måste det se ut i snögubbshimlen, tänker jag.