Sascha bygger en igloo
2022-02-15
Snögubbar har Sascha byggt många gånger men aldrig någon igloo. Det ville han ändra på. Där den bästa snön finns – i Lappland. Två spadar, sågar och fast snö. Mer behövs inte.
Några dagar eller någon vecka. Längre än så skulle han inte leva. Det anade vi som barn när snögubben Fritz kom till världen: tre stora snöklot, en morot och några kolbitar. Så småningom började det ju töa. Fritz rasade ihop och tappade den orange näsan, de svarta ögonen och tänderna. Det var ingen vacker syn. Vi fick lära oss att inget varar för evigt.
Jag pulsar omkring i snön och tänker på Fritz för första gången på många år. Lika förgänglig som han en gång var, kommer också mitt dagsverke att vara. Men ingen snögubbe den här gången – ett hus av snö, en igloo. Framför mig går Cecilia Lundin över snövidden. Cecilia – med blont hår, röda kinder och ett högt sprudlande skratt – är expert. Hon är en av de bästa igloobyggarna i Sverige.
En riktig igloo kan man inte bygga var som helst. I centrala Europa finns det knappt någon lämplig snö som är tillräckligt fast och hållbar. I norra Europa däremot, som i svenska Lappland, är det idealiska förhållanden. Först körde vi långt ut i vildmarken med bil. Sedan fortsatte vi med snöskoter över den frusna sjön Langas till randen av Sareks nationalpark där fjällstugan Saltoluokta ligger, vintertid en tillflykt för längdskidåkare och hundspannsförare. Och för igloobyggare som Cecilia och mig. När vi ska sätta i gång nästa morgon står solen redan strax ovanför horisonten. Termometern visar dock fortfarande minus 15 grader.
Text: Sascha Borrée | Foto: Anne Gabriel-Jürgens
