”Början måste vara rätt”. Lothar arbetar med spanten för ”Osteexpress”. Fartyg nummer 36.

Byggsatser i den här storleken finns naturligtvis inte. Skalenliga ritningar då? Ingenting. Lothar bygger ofta från foton, oavsett hur små. Han pekar på magen med båda händerna ”Den vet alltid hur det kommer att bli”. Lothar vet vad han pratar om. Och var magkänslan kommer ifrån. Mellan 1957 och 1989 var han själv till sjöss. Som 17-åring anställdes han som kabinpojke på fraktfartyget ”Land Hadeln”. Han arbetade sig upp till båtsman, sen försteofficer, tills han utnämndes till kapten vid bara 25 års ålder. En gång bröt han båda benen när en last med korn gled ner på honom. Det avskräckte dock inte Lothar. ”Nåja, jag visste vad jag behövde göra i situationen”, säger Lothar. Som kapten fortsatte han sen med vad han hade gjort sedan sin första resa på ”Land Hadeln”. Att bygga modellfartyg. På fritiden, men också i lugna stunder i radiohytten. De första gjordes av kartong och gamla sjökort. Senare blev de mer stabila och större. ”När vi kom till en hamn och skeppsmäklaren kom med posten sa jag jämnt: Ge mig virke! Och mässingstrådar!” kommer Lothar ihåg. Det har alltid varit så för honom. ”Stillestånd är nedgång. Jag måste alltid göra något, alltid vara sysselsatt.”

Lothar Bergander

Lothar har nu kommandobrygga och skeppsvarv i ett. I sin verkstad. Varje dag kl. 07.30, direkt efter frukost, går han nerför spiraltrappan till källaren i sitt hus i den lilla staden Hemmoor. Han kommer inte ut igen förrän till lunch och han går ofta ner igen på kvällen. ”Slipning ute – borrning, raspning, sandpappring och målning inne” har varit Lothars tumregel sedan han en gång var för otålig. Han slipade insidan av ett målat fartyg inomhus. ”Det grå dammet fanns överallt”, minns Lothar. Han var tvungen att plocka ner hela verkstaden. Aldrig mer. Och vattenslipning som han jämnar ut målarfärg med, är ändå bara möjlig på terrassen.

Skeppsvarv i källaren. Lothar gillar att bygga flera modeller samtidigt.

Lothars 15 kvadratmeter stora verkstad i källaren är en gör-det-själv-dröm. Tänger, skiftnycklar, borrhuvuden och pluggar i alla storlekar hänger tillsammans med en svarv på höger vägg. Allt prydligt ordnat. Lådor med slipmaskiner, bandsågar, rullsågar, sticksågar och lister. Vid den motsatta väggen finns en arbetsyta med en sliten gammal kontorsstol framför och en kreativ röra ovanpå. Lim, färgburkar, en burk hundmat för West Highland White Terriern Chicco, reglar, bitar av träskivor och ett litet skeppsskelett. ”Jag behöver det som en modell för ett skollovsprojekt”, förklarar Lothar. Han gör ett varje sommar.

Lothar bygger också en mindre modell till ett skollovsprojekt.

Dessutom jobbar Lothar med återanvändning av allt han kan få tag på. En gammal symaskinsspole som skräpar i en låda? När han målar den grå tillsammans med en träplugg, blir de en del av skeppets vinsch. Vitmålade plastbehållare från Kinderägg blir riktiga mini-räddningflottar. Små tunna sondrör kan bli antenner på däck. Han har lött en reling av tunna klamrar och han har gjort en vacker livflotte av gamla tavelramar och buntband.

Trådspolar till vinschar, Kinderägg som räddningsflottar och trä till jollar.

”Det var det”, flinar Lothar och syftar på det speciella ögonblicket när det avgörs om ett återanvändningsexperiment faktiskt kommer att fungera. ”Ingen ser det efteråt och det kostar ingenting”, säger han glatt. Från pianotillverkaren Steinway & Sons i Hamburg får han regelbundet rester av fanér, som han sedan skär i små rektanglar – tjocka, tunna, ljusa och mörka. Lackade med klarlack blir de en hyttventil, eller de eleganta hyttdörrarna på ”Ostetor”, som Lothar har arbetat med i sex månader, hans nummer 35.

Nobelt. Fanéren till dörrarna är gjord av rester som han får från Steinway & Sons i Hamburg.

Med sina tre meter i längd tar ”Ostetor” upp hela högersidan av rummet. Framför skeppet, på golvet, har kölsträckningen för nummer 36 redan börjat. Det är det lika stora containerfartyget ”Osteexpress”. Än så länge finns inget att se förutom kölen, en tio centimeter bred, upprätt plywoodskena som Lothar ska klä in. ”Balsaträ drar åt sig uttunnad färg som en svamp och blir väldigt hårt.” I fören har han lagt en grovt sågad plywoodskiva. Den kommer bli det utbuktande skeppets nos eller, som han kallar det, ”droppen”. På grund av sin tjocka form limmas den ihop som ett stycke fyrkantigt trä. ”Och sedan blir det till att såga, raspa, slipa. Oändligt mycket slipning!”

Utsågade spant och den framtida nosen på fartyget ”Osteexpress”.

”Jag fick vänta på träet”, säger Lothar. Coronaviruset saktade ner bygget ett tag. ”Det kliade i mina fingrar att få fortsätta arbetet med ”Osteexpress”, men nu är plywoodskivorna äntligen på plats”. Lothar sågar till dem med den handhållna cirkelsågen och formar sedan spanten med sticksåg och jämnar till med en slipmaskin. Så här skapas skeppets skelett. Det följs sedan av ”plankning” med fem millimeter tjocka, ungefär en centimeter breda och 2,80 meter långa lister av tall. Kväll efter kväll, limmas bara tre på vardera sida. Så växer fartygets skrov fram, utan att vridas. Sen målas det, som det svarta och röda skrovet av ”Ostetor” där bakom.

Sista arbetet på aktern på ”Ostetor”.

Den största och längsta modellen, den fyra meter långa ”Land Hadeln”, ligger precis i carporten bredvid ytterdörren. Den är uppkallad efter fraktbåten som han gjorde sin första resa med, som skeppspojke. Den är modellerad efter passagerarfartyget ”Song of America” och har två soldäck. Glasspappersparaplyer som slumrade oanvända i en låda ger skugga för potentiella passagerare vid poolen. Lothar gav dem stadga med klarlack. Även om ”Land Hadeln” är hans mästerverk i längd, tillhör hans hjärta rediga fraktbåtar, räddningsfartyg och isbrytare. ”Passagerarfartyg är inte min grej”, säger Lothar bestämt. ”Något måste hända, det måste finnas något att göra.”

Text: Andrea Freund | Foto: Bernd Jonkmanns