”Alltsedan skoltiden har jag drömt om att bygga ett litet fartyg med mina egna händer som skulle kunna ta mig fram på vattnet”, minns Klaus Steinlein. Redan som barn hade han ett intresse för modellbygge. Senare lärde han sig också segla. Så det föll sig rätt naturligt att koppla samman dessa båda intressen. ”Men jag tyckte att fartygen man bygger nuförtiden var för normala. 1981 hittade jag en bok om Colin Archer under en resa i Norge. Denne norrman är en legendarisk båtkonstruktör. Vid sekelskiftet byggde han båtar, framför allt räddnings- och lotsbåtar, som är kända för sin sjöduglighet. Några av dem används faktiskt än i dag”, förklarar Klaus. I den här boken upptäckte han förlagan till sitt projekt, en räddningsskuta som vidareutvecklats av Archer, fast i skalan 1:4. Den kan vara Tysklands minsta tvåmastare och Klaus brukar segla med den på Bodensjön.

Vägen hit har varit lång. Mera exakt tio år från att han bestämde sig till stunden han kunde sjösätta sin båt första gången. Klaus beställde ritningar till fartyget från Norsk Maritimt Museum i Oslo. Det var på 1980-talet och allt skedde fortfarande brevledes. 14 dagar senare låg ritningarna på bordet hemma hos Klaus. Det var där som miniatyrversionen av båten Solli först kom till, på ett papper i skalan 1:20 av originalet. Själva båten byggde han i skalan 1:4 av den ”riktiga” Colin Archer.

Ritningarna var en sak. Men om hans minifartyg också skulle kunna segla, återstod det en del för Klaus, som då studerade flyg- och rymdteknik i München, att klura ut. Bland annat vad gällde ballasten och viktningen. ”Jag förstod ju att min vikt skulle ha större påverkan på min båts deplacement än hela besättningen på originalbåten. Så jag ritade fartyget 1:10 igen på ritbordet, byggde sedan en pappersfigur med rörliga kroppsdelar och testade mig fram”, berättar Klaus och pekar på ritningen: ”På så sätt kunde jag lista ut ungefär var tyngdpunkten för cirka 80 kilo skulle hamna någonstans.”

Genom en praktikplats fick Klaus tillgång till praktiskt flygplansbygge. Skulle han ha klarat att bygga båten om han inte varit tekniker? ”Vissa formler har väl varit till hjälp, men vem som helst skulle i princip kunna göra det om de bara är ordentligt förberedda och väl informerade.”

På tal om förberedelser, för att förstora linjerna på ritningarna till rätt skala hade han tagit diabilder som han projicerade på garageväggen. ”Det var fortfarande hemma hos mina föräldrar”. Utifrån ritningarna byggde Klaus sedan en första modell i den nuvarande båtens originalstorlek i garaget, som omvandlats till ett minivarv, ”av billiga femmillimeterslister”

Modellen spacklades, slipades och behandlades med ett släppmedel. På det applicerades först ett svart ytharts. ”På det här skiktet laminerade jag glasfibermattor med polyesterharts och ett speciellt kärnmaterial, vilket gjorde det möjligt att snabbt bygga upp en väggtjocklek.” Först gjordes den vänstra halvan av formen mot en central gränsyta och när den hade härdat gjordes den högra halvan av formen. På så sätt fick han en delad glasfiberförstärkt form: ”Ungefär som en tårtform”, förklarar Klaus.

Det var mycket arbete med den, framför allt för en person. Det här var samtidigt som Klaus studerade. ”Det drog ut på tiden och tog några år, bland annat på grund av brist på tid och pengar och emellanåt yta”, minns han. Under tiden fick han ha originalmodellen hos en båtbyggare, som på grund av platsbrist bara ställde den utanför dörren. Utsatt för väder och vind var den inte längre användbar. ”Så jag fick helt enkelt börja om.” Ett bakslag, men Klaus gav inte upp.

När han flyttade från München till Seefeld am Ammersee och hans hyresvärdar var bortresta ett år kunde han använda deras garage. Efter ett år av förberedelser byggde han där under några månader själva båten med inredning och master. Att det gick så snabbt berodde också på att han verkligen ägnade varenda ledig stund åt att arbeta på båten. ”Det hade aldrig gått om jag inte varit ungkarl”, säger han och skrattar. Klaus satte i gång. Först byggde han halvskalen till skrovkonstruktionen – också av polyester – och satte ihop dem. ”Tyvärr har jag inga bilder på när jag laminerade skrovet. Jag gjorde allt själv och det var varmt. Jag var tvungen att skynda mig annars hade hartset hunnit härdat.” För inredningsarbetet använde Klaus furu till däckbalkarna och de längsgående balkarna och plywood till de bärande spanten.

Näst på tur stod däcket. Liksom relingen och den förlängda sidan är den gjord av marinplywood och sträcker sig över hela fartyget. Man kliver ned i sittbrunnen via en lucka. Där finns en specialitet som inte finns i den ”stora” förlagan. När det gällde styrningen har Klaus inspirerats av segelflygskonstruktion. Det finns två pedaler som kan manövreras med fötterna och med hjälp av så kallade genuaskenor och genuatravare och en linledare, lånad från segelflygskonstruktionen, kan personer av olika storlek sitta i sittbrunnen utan att linledarnas position påverkas.

Klaus lackerade båten med endast ett lager Coelan-lack och målade sedan stavdäcksfogarna med svart färg. Till masterna provade han med två träslag innan han hittade det rätta: ”Först skulle masterna av furu limmas ihop. Men det blev för krångligt, så som den nuvarande lösningen rundhyvlade jag ut masterna av granbalkar utan trädets kärna. ”Masterna stagades med 2,5 millimeter tjocka vajrar.

En riktig utmaning blev beslagen i skalan 1:4. ”Dem var jag naturligtvis tvungen att göra nästan allihop själv av rostfritt stål. Några har jag bara förberett och sedan låtit svetsare som jag känner svetsa dem på verkstad”, säger Klaus. Det är bara segeldukarna tillverkade av Dacron, i den karaktäristiska rödbruna färgen som påminner om den ekbarkspigmenterade linneväv som förr i tiden användes på arbetsbåtar, som inte är egentillverkade. De kommer från en segelmakare i Lübeck.

Men innan han kunde sätta dit seglen på båten behövde han göra sina ballast- och viktberäkningar och placera blyblock i skrovet. För att tillverka blocken täckte han ställena i skrovet med film och fyllde med byggskum. Han gjorde sedan gipsformar av det och fyllde gipsformarna med bly. Med hjälp av några arbetskollegor kunde han till slut sjösätta sin mini-Colin Archer i vattnet för första gången. Det var 1990. ”I början lade sig skrovet på sidan”, minns Klaus. Det rättade upp sig när han hade placerat tyngder i kölen.

Så var dagen inne. Det ögonblick som Klaus beräknat, spacklat och byggt för i flera år. Vad skulle hända när han klev ned i den lilla yachten? Höll alla hans uträkningar verkligen måttet? Och var hans yacht dessutom segelduglig? Lättnaden blev enorm. Med en person i båten flöt den exakt på den uträknade vattenlinjen. Med en enmansbesättning är den fortfarande en Colin Archer – mycket stabil.

Hur seglar man nu då med miniyachten? ”Precis som med en stor”, säger båtbyggaren stolt. Det finns ingen kajuta och det inte gott om plats, men tillräckligt med benutrymme – och det är bekvämt för Klaus också. När han seglar sitter han lutad mot det lätt sluttande bakre spanten på en kudde. ”Det är relativt bekvämt”, säger han, även på längre turer över Bodensjön. Klaus pekar bredvid sin sittplats. I fotutrymmet finns ytterligare en av hans idéer: ”Jag byggde in ett plexiglasfönster, ungefär dubbelt så stort som ett vykort, och tätade det med polyester.” På så sätt kan han se ned i vattnet genom skrovet medan han seglar.

Trots en sammanlagd byggtid på runt tio år – ”men också en hel del tid för eftertanke och mognad däremellan”, säger Klaus och ler – har det varit värt det: ”Precis som originalet tål min miniatyrbåt mycket vind, men det är ju också det som krävs för att seglandet ska blir riktigt kul”, säger Klaus. När han inte är ute på Bodensjön förvarar han den lilla båten hemma. ”Det är förstås roligt att allt fungerar så bra”, säger han och blickar tillbaka. ”Man måste vara lite galen.” Kanske kommer han att bygga en liknande båt igen, tänker han, men då helt i trä, som originalet …