Jag minns fortfarande exakt hur jag stod vid bordet första gången. Hur jag lät handtagen glida mellan fingrarna och sköt den lilla bollen mot väggen, som jag sen sänkte i målet med ett andra skott. ”Lili! Det var en foul”, sa min far. Den första regeln i foosball... att spinna stängerna är förbjudet. Det var jul, jag var ungefär tio år gammal – och driften att spela foosball föddes.

Nästan tjugo år senare känner jag en tydlig klåda i fingrarna igen. Foosballbordet från min ungdom hittade en ny familj när vi flyttade. Så varför inte bygga ett nytt bord själv? Det ska vara tillverkat av vackert trä, för det måste se bra ut i mitt vardagsrum. Jag känner inte riktigt att jag klarar det helt själv, så jag besöker André Mirtschink i den ideella föreningen ”Dagsverke” i Bautzen. Han har sin öppna snickeributik där och bygger för närvarande sin start-up tillverkning av foosballbord där han ger workshops. En två dagars instensivkurs är planerad med mig. André ger mig en hjälpande hand så att vi hinner klart i tid. En sådan workshop varar normalt ungefär en vecka.

Först och främst behöver vi en ritning. Det finns olika tekniska ritningar för foosballbord på nätet, tillgängligt för alla. Naturligtvis bygger jag med en av Andrés ritningar.

André visar Lili ritningen på datorn. Data från den tekniska ritningen matas in i CNC fräsmaskinen.

André visar Lili ritningen på datorn. Data från den tekniska ritningen matas in i CNC-fräsmaskinen.

Nu handlar det om att välja träslag. Det ska inte bara se bra ut. Virkets egenskaper ska också matcha slutprodukten. André förklarar för mig att han gillar att använda björkplywood för sina bord. Träet är lite mjukare och fjädrar lätt när man skjuter riktigt hårt och det spricker därför inte lika snabbt som hårdare träslag. Till bordskroppen, planen och ett antal små kuber, går det åt en skiva som är 1,25 meter bred och 2,50 meter lång.

Pappersarbete. Så här ska det bli. André visar Lili på konstruktionsritningen vilka steg som ska tas först.

André visar Lili på konstruktionsteckningen vilka steg som ska hanteras först.

Jag kan redan en del om trä. Både min före detta pojkvän och min nuvarande pojkvän är snickerilärlingar. Jag har dock aldrig fått tillfälle att använda de tunga maskinerna i verkstaden. Tänk att äntligen kunna sätta i ett stort sågblad, sätta på skyddsglasögonen och komma igång. Men där tänkte jag fel. Kapningen sker med Andrés CNC-fräsmaskin och CAD-ritningen matas in i det tillhörande datorprogrammet. Sedan placerar jag träskivan och ser slipen kapa materialet i rätt storlek. Jag blir glad av att se maskinen arbeta. Jag kunde aldrig ha gjort det lika exakt för hand. André berättar att det finns många öppna verkstäder där man kan hyra sådana maskiner per timme - inklusive en kort introduktion.

Lili placerar träskivan. CNC fräsmaskinen tar hand om finarbetet.

Lili matar in måtten i programmet och placerar träskivan. CNC-fräsmaskinen gör sen finarbetet.

När alla bitar, från benen till de små träkuberna, som senare ska visa antalet mål, har skurits till, är det dags att börja slipa för att jämna ut små oegentligheter och repor. Men jag måste vara försiktig, särskilt med plywoodpaneler. Om jag tar bort för mycket av det översta lagret kommer nästa att skina igenom och då blir det en mörkare nyans.

André instruerar mig. Ena stunden jobbar jag med tre olika kornstorlekar för att få en mjuk finish. Jag arbetar mig från 120 till 240. Nästa stund slipar jag bara längs med träfibrerna. Jag ser till att slipen alltid slipar jämnt och jag arbetar inte mot materialets naturliga struktur och undviker ojämnheter som kan skina igenom om jag tar bort plywood övre lager.

När fräsen har kapat virket, slipar Lili. Om och om igen kontrollerar hon om hon har missat något.

När fräsen har kapat virket, slipar Lili. Om och om igen kontrollerar hon om hon har missat något.

Jag för handflatan över trädelarna om och om igen. De blir gradvis sammetsmjuka. Då och då böjer jag mig ned för att låta blicken vandra över ytan i motljuset. Till slut ser jag inte längre några små, resta fibrer. Jag avslutar sidorna på alla träbitarna med en slipsvamp, men det fungerar lika bra med fint sandpapper.

Efter en kort paus gör jag dagens sista uppgift. För att jag inte ska få flisor av bordet och för att undvika att ytan ska svälla om någon spiller en läsk eller öl på det, börjar jag olja. Det är lättare än väntat och kräver inte heller lika mycket muskler som slipningen. Det är skönt, för jag känner att jag redan börjar få ont i musklerna.

Efter slipningen är det dags för oljning. Oljan ska appliceras generöst så att bordet förblir vackert under en lång tid.

Efter slipningen är det dags för oljning. Oljan ska appliceras generöst så att bordet förblir vackert under en lång tid.

För att göra detta tar jag en bit av ett gammalt bomullslakan. Det är luddfritt men bör inte ha mönster. Dränk in trasan i linolja arbeta ned oljan i träytan. Vänta sedan och låt det absorberas. André säger att, om små oljefläckar bildas när jag oljar, så kan jag bara torka av dem efteråt. slipkanterna ser riktigt bra ut. Trä kan vara så vackert.

Den andra dagen fortsätter arbetet. Oljan har nu fått tillräckligt med tid för att torka in fint.

Äntligen är det dags att börja skruva. Jag vill göra mitt första mål mot André så snart som möjligt. Vi bygger allt noggrant och lägger de enskilda bitarna på bordet med en fleeceduk under dem. Det är viktigt att det inte ligger metall mot träet för att undvika repor på de enskilda bitarna.

Skruva, skruva, skruva. 30 stora och 20 mindre element… och dessutom många detaljer.

Skruva, skruva, skruva. 30 stora och 20 mindre element… och dessutom många detaljer.

Det är dags att skruva samman de cirka 30 stora och 20 små delarna. Vi börjar med benen. Sedan lägger vi till sidorna. Nu kan vi gå vidare till spelplanen. Även om vi köpte spelplanen från en tillverkare av professionella tillbehör (KickerKlaus) är den svår att montera. Lyckligtvis är vi två. Det hade varit omöjligt utan ett andra par händer. Till slut är den grundläggande strukturen är på plats. Nu är det dags att börja med delarna till mål, bollretur och nummertavla.

Spelplanen läggs på plats. Konstruktionen börjar långsamt se ut som ett riktigt foosballbord. Ett jobb för två personer.

Spelplanen läggs på plats. Konstruktionen börjar långsamt se ut som ett riktigt foosballbord. Ett jobb för två personer.

Sakta men säkert börjar det hela se ut som ett riktigt foosballbord. För stabilitet spänner vi gängade stänger på fram- och baksidan av kroppen. De motsvarar en galvaniserad gängstång gjord av stål (M8).

För att säkerställa att kroppen blir stabil spänns stängerna mellan sidoväggarna. Lili kapar till dem.

För att säkerställa att kroppen blir stabil spänns stängerna mellan sidoväggarna. Lili kapar till dem.

Sedan skjuter vi in stängerna från ena sidan, skjuter på figurerna på dem och skruvar fast dem. André har fått spelarfigurerna som tillverkas av återvunnen plast från en lokal firma. Vi trär stängerna igenom den andra sidan av bordet och sätter på handtagen på dem. Klart!

Trä igenom stängerna och skruva fast figurerna på plats. Lili gör finarbetet.

Trä igenom stängerna och skruva fast figurerna. Spelbordet tar form.

Det går att börja spela direkt. Med två personer har allt gått dubbelt så fort. Dags för avspark! Jag rullar handtagen mellan fingrarna. Jag skjuter in bollen i väggen bakom målet med en smäll. Sedan kommer det förlösande ljudet: Plopp! Bollen försvinner ner i bordet. ”Mål!” ropar jag. ”Oschysst spel!” ropar André. Det är precis som förr. Fast nu vid mitt egengjorda bord. Vi kommer att spela i många timmar.

Klara för match. Lili och André vid det färdiga foosballbordet.

Klara för match. Lili och André vid det färdiga foosballbordet.

Text: Lilith Grull; Foto: Stephan Floss