Sprickan i figurhuvudet ”Lissi” har tätats. Färgen behöver fortfarande fräschas upp och ansiktet ska återställas.

I går vandrade Claus över den lilla stranden framför sitt hus i sina vattentäta vadarbyxor. Han sköt sin roddbåt förbi vassen ut i Weser och hämtade ”Storhertiginnan Elisabeth”, som ”Lissi” egentligen heter. För att göra detta, lyfte han ner galjonsfiguren från segelbåten med samma namn, ner i sin vajande roddbåt och förde in den till land. ”Storhertiginnan Elisabeth” är nu ett tiotal kilometer uppströms i hamnen i Elsfleth och väntar på att Claus ska få galjonsfiguren sjöduglig igen.

Claus använder ett gammalt borrhuvud från en tandvårdsklinik för att tydligare få fram konturerna av öronen. Fint trädamm sipprar ner till marken. Sedan använder han en skalpell för att spåra ögonlocken djupare igen. De har slipats ner av väder och vind. ”Lissis” ansikte är blekt. Claus har tagit bort den gamla färgen. Det är bara hennes högra öga som fortfarande lyser ljusblått. Om några dagar kommer ”Lissi” att se ut som ny med två eller tre lager färg, limfogen kommer inte längre att vara synlig och fållen på ärmarna och kjolen kommer att skimra av guld igen. Claus använder en färg från Thailand med 21,5 karat guld i. Med en gammal skruvmejsel rör om han om den klibbiga massan tills den är flytande. ”Mejseln är min grej till allt”, säger han.

Claus har förvärvat många färdigheter genom åren och byggt flera av sina verktyg själv. Idag anses han vara den enda i världen som fortfarande utövar yrket som galjonsfigurtillverkare eller skeppsskulptör. Det är inte bara apparaterna som stammar från en läkarmottagning. Claus arbetar med en läkares precision och genom åren har han slutfört sina studier inom alternativmedicin. ”Jag har alltid velat kunna mycket, från att baka bröd till att diagnosticera blindtarmsinflammation”, säger Claus.

Precisionsarbete: Claus skulpterar konturer med en tandläkarborr.

Claus kommer från en familj av kaptener. Redan hans farfar samlade på galjonsfigurer. På ett svartvitt foto i huset kan han ses bredvid ett fårat ansikte. Claus far restaurerade figurerna och köpte bondgården på Harriersand, där sonen nu bor med sin familj. Murstocken mitt i huset, har Claus själv byggt. Ön mellan Bremen och Bremerhaven är ett stormflodsområde. När det blåser stark nordvästlig vind pressas Nordsjövattnet in i Weser och översvämmar Europas längsta flodö. Från den nedre delen av Weser leder en väg över öns högra gren fram till Harriersand. Inga tecken syns på att världens sista galjonsfigurer byggs i ett av de första husen till vänster.

Under fartygens storhetstid ville rederierna fortfarande ge själen i segel- eller lastfartygen ett ansikte och en kropp. Som regel var det kvinnor som höll ett öga på horisonten för att skydda besättning och last från havsmonster och världsliga faror som stormar eller pirater. Man trodde att skepp utan galjonsfigur skulle föra otur med sig. I en tid av containerjättar och flygplan är galjonsfigurer en döende konstart, som dock uttrycker en speciell kärlek till sjöfarten. Claus låter dem bokstavligen ta form.

Tidiga målningar. Kakel med maritima scener i delftblått pryder rummet på bottenvåningen i bondgården.

Familjen hade kontakter och med lite tur fick han jobbet med ”Storhertiginnan Elisabeth” i Oldenburg-färgerna. Redan innan ”Lissi” var färdig kom det andra jobbet 1995. Ett lyckokast för den unga egenföretagaren. Galjonsfiguren för ”Lili Marleen”, ett lyxigt segelfartyg för kryssningar. För det jobbet fick han också mycket uppmärksamhet i media, som mannen som skapade den vita kvinnliga galjonsfiguren på bogsprötet. Vid den tiden var han fortfarande tillsammans med sin fru Birgit, en grafisk formgivare. Hon arbetar nu som osteopat i Bremen. Tillsammans skapade de, som själva lärt sig hantverket, galjonsfigurer för mer än 40 stora och små segelfartyg. Varje order tog flera månader att göra. Ibland bar figuren ansiktet på ägarens dotter, vilket är fallet med femmastaren ”Royal Clipper”, det näst längsta segelfartyget i världen. Ett av parets mest ovanliga verk är galjonsfiguren till den tremastade skonaren ”Fridtjof Nansen”. En inuitjägare med en harpun gjord av ben. Kroppen skapade Claus av stammen från en alm. ”Det var ett träd på Harriersand som jag brukade klättra i som barn”, minns han.

I början tog paret emot skulpturstudenter till praktikplatser. ”De var alltid chockade över att det mesta av arbetet gjordes med maskin och inte med mejslar eller stämjärn,” ler Claus, ”det går helt enkelt snabbare så.” Han är också en mästare med motorsågen. Han sågar figurerna direkt ur stockar från Wesers stränder. Ek, björk, alm och tidigare även teak eller basralokus från Surinam.

Poserar med fast grepp. Claus har länge varit en mästare med motorsågen.

När Vulkan-varvet gick i konkurs på 1980-talet fick Claus tolv grovt huggna fyrkantiga stockar. ”Det var ett otroligt hårt trä, som obearbetat var grått och blekt”, minns Claus. Han skapade en slående kvinnlig skulptur ur virket, en slags sjöjungfru som står mitt i verkstaden. ”Mellan jobben gör jag saker som jag gillar”, säger Claus. Ett skalbeklätt skärp kramar figurens höfter, med maneter som flyter strax under, en stor hummer klättrar uppför underkroppen och bläckfiskar klänger mot foten. I den lätt dammiga verkstaden med fläckar av färg på golvet, belamrade bord och en gammal reklamskylt, ser sjöjungfrun ut som ett utställningsverk. Glänsande, med fina ådringar och rikt chokladbrun.

Ska inte ut på resa. Claus skapade den sjöjungfru-liknande fantasin på sin fritid.

Claus får också beställningar från megayacht-ägare vars namn han ofta inte ens får veta. Förutom galjonsfigurer till fören skapar han också ofta verk för interiören. Det är inte bara av trä utan även av rostfritt stål, brons eller aluminium. ”Jag gör designen”, säger Claus. Figurerna är gjutna någon annanstans. ”Jag är särskilt intresserad av rostfritt stål,” tillägger han, ”det går att experimentera med det.” På mobiltelefonen visar han en bild från under däck på en båt. Om du går nerför trappan finns ett fyrkantigt handfat där kran och fond består av tre flodhästar – alla gjorda av rostfritt stål. En galjonsfigur för en 87 meter lång yacht, som Claus för närvarande funderar på, kommer också att vara gjord av rostfritt stål. ”Fartyget ska kunna färdas i ishavet,” säger Claus, ”kanske det blir en isbjörn.”

Det senaste projektet. En modell av galjonsfiguren till det ryska seglande skolfartyget ”Mir”. Claus har designat en man med en duva i handen.

I vilket fall som helst har han inte en klassisk kvinnlig figur i åtanke. Lika lite som för det välkända ryska seglande skolfartyget ”Mir”, som också är en vanlig gäst på ”Kielveckan”, som är ett stort event i Kiel för segelfartyg. Namnet ”Mir” betyder fred, och skeppet har varit utan galjonsfigur sedan det byggdes 1987. Men nu har Claus skapat en figur. Den är nästan färdig och hänger i en tjock järnkedja från taket på framsidan av verkstaden. En man i naturlig storlek, gjord av mellanbrunt trä, glanspolerad, muskulös, med en fredsduva i den utsträcka vänsterhanden.

Han sågade figuren ur en tjock ekstam med motorsåg innan han skulpterade den. Han har inte bestämt sig för färgen ännu. Guldfärgad, benvit eller blir den bäst ofärgad? Och framför allt. Hur får vi fast killen i fören? ”Det är trångt kring bogsprötet på ”Mir”,” förklarar Claus. Som vanligt sticker det ut en bit över fören och många rep och kedjor är fästa där. Han överväger därför att såga upp figurens baksida och på så sätt ”öppna” galjonsfiguren och skjuta den över fören, så att säga. Inte alla skulle kunna ”skada” sitt eget arbete på det sättet. Men som skeppsbyggare får man inte var kinkig. Och inte heller vemodig. Och varför inte? En galjonsfigurs plats är i fören på ett skepp. Det är deras öde. Det är Claus jobb att se till att det blir så.

Snitt! Claus visar var han skulle skära upp den nu nästan färdiga galjonsfiguren för ”Mir” för att kunna fästa den i fören.

Text: Andrea Freund | Foto: Bernd Jonkmanns