”Vi känner verkligen alla grannarna på den här gatan vid det här laget”, säger Thomas. ”De vet allihop vad vi ska göra med vanen. Vissa tycker vi är helgalna, andra tycker vi är bäst. Många säger: ’Om jag bara kunde skulle jag också göra det…’” Göra det betyder i deras fall: köpa en begagnad van, bygga om den till en husbil, säga upp lägenheten, sälja allt de äger – och sedan resa till solen. Leva som resande. Inte i ett par veckor. I flera år. Om möjligt, helst för gott.

”Det finns de som planerar och mäter och ritar allt och gör en 3D-modell i datorn. Sådana är inte vi”, säger Yve och flinar. De visste väl i stora drag: ”Vi behöver en säng, ett bord, en toalett och en fast inbyggd spis”, säger Thomas. Men detaljerna kom senare: ”Vi tog till exempel ett medvetet beslut om att inte ha något sidofönster. Bland annat för att vi ville minska risken för inbrott men också för att slippa insyn. I stället gjorde vi först ett och sedan två takfönster, ett fram och ett bak, för att kunna vädra ordentligt.” Om något inte passade eller föll dem i smaken rev de bara ut det och började om. ”Jag hade visserligen en hel del egna tankar och idéer om inredningen och ombyggnaden. Men det är alltid klokt att kolla upp på YouTube hur andra gjort när de byggt om sina vanar. Det finns tusentals tips och förslag på hur man kan göra”, säger Thomas. Som utdragslådor med barnsäkerhetsmagneter, till exempel. ”Vi jobbade helt och hållet enligt principen ’learning by doing’ och tog oss steg för steg genom projektet. Man växer med uppgiften. Väldigt mycket förstår man först när man gör det”, säger Yve. Båda nickar.

Först byggde de en trästomme av reglar eftersom de ville ha sidoväggar. Sedan märkte de att sidoväggarna tog för mycket plats – så reglarna och väggarna åkte ut. ”Först hade vi också en annan säng. Vi ville sova på längden i utrymmet så att jag kunde få en tvåmeterssäng med mina 1,94 m”, säger Thomas. ”Men då blev köksdelen alldeles för liten, märkte vi. Så allt åkte ut igen. Vi fick tänka om helt enkelt.” De byggde en U-formad säng i stället och sover på tvären. Det gjorde att de fick 30 centimeter till för köket. Och Thomas kan sträcka ut sig ordentligt. Att Ducaton är så bred är en fördel. I mitten av sängen finns bordet som kan fällas ned när de ska sova. Undertill finns gott om utrymme för förvaring samt en box för bulldoggen Cooper, vilket är krav i vissa länder.

”Vi har alltid gillat att röra på oss. Vi har bytt stad och jobb så många gånger båda två. Så det här projektet passar oss perfekt”, säger Thomas. De senaste tio åren har han jobbat för stora scenbyggarföretag. ”Jag var alltid borta på jobb. Wacken, Hurricane, Rammstein-turné … så rullade det på året runt. Ibland hade jag inte ens någon egen lägenhet eftersom jag ändå bara bodde på hotell.” För att hans fru skulle gå med på att gifta sig med honom var det ett villkor att han gav upp turnélivet. Sedan dess har han frilansat som industriklättrare och utfört arbete på vindkraftverksbyggen, elstolpar och mobiltelefonmaster och gjort fasadinspektioner med mera. ”Jag saknar att vara ute på vägarna”, erkänner han. Nu ser han fram emot att få ge sig ut på ”turné” igen, fast tillsammans med sin fru den här gången.

”Alla sade till mig: ’Du är ju hantverkare, så att bygga om en van är väl inga problem för dig’”, minns Thomas. Men första problemet uppstod redan vid måtten: En sådan här bil har hundratals olika hörn och kanter och inga vettiga dimensioner. Ingenting är rakt. ”Det finns helt enkelt inte en enda 90-graders vinkel här. Så allt i den här bilen vi byggt har jag jobbat med minst två gånger. Dessutom förlorade jag ofta en centimeter på vägen någonstans mellan mätning och sågning.” I början sågade han till alla möbler själv. Mot slutet tog han även måtten med sig direkt till byggvaruhuset för att såga ut materialet där. Men att försöka vara smartare än alla andra ”vanlifers” har också kostat på. Till exempel installerade de till en början självhäftande laminat och inte PVC som alla andra. Yve tyckte det såg snyggare ut. Men det fäste inte. Så ut med allt igen, inklusive sängen som redan var på plats. Det fick bli PVC trots allt. Vilket nu inte alls syns under allt annat material.

På andra ställen gav däremot experimenterandet lyckat resultat. Ovanför induktionshällen till exempel, direkt bakom förarplatsen, har de installerat stora svarta kakelplattor mellan spisen och överskåpet. De var rädda att det skulle bli för tungt först. Thomas limmade fast dem med monteringslim, inte med kakellim, och fogade med silikon i stället för fogmassa. Det håller det på plats. Tre timmars arbete var planerat. Det tog åtta. ”Ett riktigt svingöra”, säger Thomas. Bussen fick stå stilla i 24 timmar. Sedan hoppades de det skulle hålla vid testkörningen. Det som håller på kullerstensgator håller också under resan.

Det blev en rätt så kostsam lösning för Thomas och Yve. Elen landade till slut på cirka 6 500 euro, den största utgiften näst efter själva bilen. De har nu ett 90 amperetimmars litiumjonbatteri med ett sofistikerat batteristyrsystem som kan övervakas och styras samt slås på och av med mobilen via Bluetooth. Dessutom har Thomas installerat två solpaneler till vänster och höger om det främre takfönstret. Varje panel är på 120 W med nästan 45 V maxspänning. För att hålla sig inom lågströmsområdet gick det dock bara att parallellkoppla och inte seriekoppla dem. ”Vi behöver mycket el till våra bärbara datorer, kamerautrustningen med mera. Vi måste ju kunna jobba”, förklarar Thomas. ”Och om vi bara har solsken i sex timmar kan vi nu stanna var som helst i världen och vara helt självförsörjande. Åtminstone vad gäller elen.”

Text: Volker Corsten | Foto: Yve Tacken