De första manuella stegen är lite knepiga. För att mina skidor ska glida perfekt har de en grafitbeläggning, precis proffsens racingskidor. Den är också särskilt tålig. Det färdigskurna basämnet ska formas och slipas så att inga splitter eller fransar finns kvar. Sedan läggs metall-listen längs med kanten och böjs till rätt form. När den ligger perfekt på grafiten kan jag limma fast den. Nya saker kommer in på bordet hela tiden, så jag måste jobba snabbt. Och exakt. Med lite hjälp hamnar min kant precis där den ska, ner på millimetern. En första succé.

Jag är inte ett fan av krusiduller. Jag vill att mina skidor ska vara enkla. Bara trä. För det övre skiktet skar jag till ett vackert mönstrat valnötsfanér till skidornas längd med vinkelhake och mattkniv. Kärnan har Axel redan format med en specialutvecklad hyvelmaskin. Kärnan görs av ask, som är stabilt tack vare sina långa fibrer. Men skidan behöver vara ännu mer stabil för att klara av avancerad åkning i backarna. Så jag skär till två lager glasfiber till samma längd som kärnan för att använda senare till förstärkning.

Nu blir det allvar. Hur snabb vill jag vara och vad måste skidorna klara av? Detta är viktiga frågor för formen och flexen i skidorna. Form och flex bestämmer tryckfördelningen på skidan, och därmed även hastigheten. Och jag vill ha mycket fart. Så jag för in trälister under basen tills rätt vinkel för form och flex hittas. Jag måste jobba noggrant här. Om jag slarvar kan jag få problem att köra rakt fram. Till sist spänner jag fast basen med träblocket.

När alla delar är klara, inklusive glasfiber och träkärna, sätts de ihop med varandra. De lamineras lager på lager med epoxiharts. Hartset börjar härda efter en kort stund, så det måste göras snabbt. Jag applicerar epoxi på ovansidan av belagen med en liten roller. Det första lagret av glasfiber läggs sedan ovanpå. Detta följs av träkärnan, ytterligare ett lager av glasfiber och till sist träfanéret.

För att skidorna ska pressas in optimalt i formen läggs nu det hela i en vakuumpåse. Luft och överflödigt harts sugs ut ur den. Vakuumet skapar ett tryck på flera ton på trä-harts-sandwichen och pressar allt i önskad form. För att stelna sätts paketet in i ugnen över natten, i cirka 60 °C.

Nästa morgon är det bitande kallt och morgondiset omsluter fortfarande grannskapet kring Zugspitze. Vi öppnar förväntansfullt ugnen. Det känns som ett stort ögonblick. Jag tar bort vakuumpåsen och ser mitt arbete för första gången. Det ser fortfarande mer ut som en snowboard. Med stöd av belagens metallkanter kan jag nu såga ut formen. Överskottet av epoxiharts avlägsnas med sticksåg. Förutom detaljerna har skidorna nu fått sin slutgiltiga form. Längd, bredd, flex och metallkanter – allt är som jag ville ha det.

Kanterna på skidorna slipas med bandslipmaskinen, men ytan slipas för hand. Till sist lägger jag på ett lager klarlack för att skydda fanéret och nu skiner skidan. Jag är sjukt stolt och kan knappt vänta med att kasta mig ut i backen med dem.