Klaus vid bygget av sin vertikala trädgård.

Andra försöket: Den här gången använder Klaus järnhyllor som klarar tung last. ”De kostar inte mycket”, säger han. På varje plan går det att stapla fem rader. Han tar lådorna som de får champinjonerna levererade i till sin restaurang. Totalt 15 lådor hög, staplade omlott på varandra, växer nu väggen upp igen och den här gången håller den.

Klaus Frank

Det är bara gräset, som Klaus planterade i lådorna i november tillsammans med ampeljordgubbar, funkior och ormbunkar, som inte har klarat sig genom vintern. Klaus ska i dagarna hitta något annat att fylla den sista luckan med i sin frodiga balinesiska trädgård, som består av en massa bladgrönt, dammar, bäckar, eldfat samt vilstolar och sittplatser under torkade palmblad. Men snart hittar han en ny lucka att fylla: ”Jag skapar inget för att ha det”, säger 63-åringen. ”Jag skapar det för att skapa det!”

1991, kort efter den tyska återföreningen, öppnade telekomteknikern Klaus och skodesignern Sabine en av de första italienska restaurangerna i Erfurt – till en början med hjälp av en erfaren kock. Inom kort blev restaurangen en succé. Vintern 1992 reste paret runt i Asien och besökte Bali. De blev förälskade i den grönskande naturen och den avslappnade livsstilen där. Under tio år reste de tillbaka dit varje vinter. Redan 1994 började de ta med sig den tropiska indonesiska ön hem till det tempererade klimatet.

Näckrosdammen rymmer 200 kubikmeter vatten och är själva hjärtat av trädgården.

Klaus har beklätt dammkanten med mossa. Hans absoluta favoritväxt. ”Mossan har en så härlig mättad färg, jag älskar den”, säger han. Det finns bilder på mossa i huset, mossa täcker en del av fasaden och buxbom klippt som mossklot står framför ingången till huset. Och lådorna i den vertikala trädgården har han också klätt med mossa.

Grönare än så här kan det knappast bli: Även husfasaden är bevuxen med mossa.

Förutom de små mossplantorna uppskattar Klaus stora vackra blad som dem på kejsarträdet, hans favoritträd, som fäller alla sina blad på en och samma dag på hösten. Han tuktar exemplaren runt huset lika regelbundet som ginkgorna så att de utvecklar en fylligare krona, likt bonsaier. ”Det kan aldrig bli för mycket grönt”, säger Klaus och ler. Därför är det inget förutom näckrosorna som får blomma i trädgården – det är för att det fridfulla helhetsintrycket av gröna nyanser inte ska störas. Sabine, som älskar blommor, har bara satt lite färg på en mindre vägg: Klaus pratar ofta entusiastiskt om ”min” trädgård. Men det är naturligtvis ett gemensamt projekt för de båda. ”Sabine är mycket flitigare än jag”, erkänner han utan att verka avundsjuk på henne. ”Hon klipper gräset och gör många av de dagliga sysslorna.” Klaus tar större ansvar för det mer konkreta: Som dammarna, det stora portvalvet av hasselris som man kliver igenom för att ta sig till trädgården eller växtväggen.

En rund ingång: Man kliver in i trädgården genom ett portvalv av hasselris.

Trädgården på baksidan var nästan helt klar när det färdiga huset äntligen levererades. ”Arbetarna såg rätt förvånade ut. De flesta bygger huset först och anlägger trädgården efteråt”, säger Klaus. De bestämde sig för ett ”Hufhaus” med en ramkonstruktion av trä och helt inglasat – för att det ska kännas som man är ute fast man är inne. Huset har källare och passade exakt i byggropen (bortsett från ett spadtag på 30 centimeter) och strax bakom tar näckrosdammen vid. Vatten från takrännan rinner direkt ned i dammen, liksom överflödet från simbassängen, bland annat via en naturlig vattenkastare gjord av en torkad palmbladstjälk. En konstgjord bäck slingrar sig framför huset och runt hörnet till vänster in i trädgården. Besökare får gå på träplankor som är förankrade på stålbalkar.

När grannen byggde ett garage direkt mot framsidan av deras tomt bestämde sig Klaus för att beklä också denna mur med ”växtlighet”. Men den här gången inte i grönt utan i natursten. Mitt på muren reser sig ett träd gjort av rundslipade flodskifferstenar. ”Först byggde vi muren och lämnade plats i mitten för trädet som jag ritade på garageväggen och sedan fyllde med kiselsten.” De tjocka stenarna till muren kommer från en tidigare fabrik som rivits och levererades hit på två släpvagnar. ”Vi hade fullt sjå med att flytta stenarna och fick ringa efter vänner som kom och hjälpte till med lastkärror.”