När jag ska börja morgonen därpå trummar regnet mot fönstret på min verkstad. Vad har hantverkarguden mot mig? Jag funderar faktiskt på att skjuta upp mitt projekt, men bestämmer mig sedan att inte ta vädret personligt, utan snarare att betrakta det som ett test av min viljestyrka.

Jag bestämmer för att stanna inne i den varma verkstaden under det första steget i mitt projekt. Med sticksågen delar jag två lastpallar. Jag använder dem i sin fulla bredd, som säte och ryggstöd och sätter samman dem på längden. Sedan skruvar jag ihop dem i en lätt vinkel. Så är bänken för min gunga nästan redan färdig. Endast armstöd saknas! Delar av en tredje pall fungerar som råmaterial. Så återigen: såga, skruva, klart!

Nu är det dags för ramen. Det är också dags att ta sig ut i regnet, som åtminstone inte öser ner längre, utan snarare strilar försiktigt: Det kan jag leva med.

Ramen måste hålla ordentligt. Trots allt har sätet i sig redan en anständig vikt och gungan ska ha plats för två vuxna.

Min plan är följande: De två sidodelarna av ramen bygger jag i en V-form av två långa kvadratiska reglar. Men hur? Att helt enkelt skruva ihop dem skulle vara enkelt, med det skulle knappast bli tillräckligt stabilit, så jag placerar dem först i V-form ovanpå varandra och låter deras ändar skjuta ut något. Jag markerar noggrant skärningspunkten med penna. Med en såg och mejsel gör jag utskärningar i de två reglarna, så att de passar ihop i varandra. Nu kommer de att stödja varandra. Slutligen driver jag skruvar i fogarna. Det går ganska bra hittills. Jag är nöjd och trots regnet, full av energi. Vi kör på!

Sidopanelen är inte riktigt färdig: Den V-formade ramen ska bli ett A, med ytterligare en stödjande tvärbalk på halva höjden. Med kapsågen sågar jag till rätt längd, och korrigerar i ändarna till önskad vinkel. Sedan fäster jag regeln med flera skruvar på sidodelen. Det passar. Nu då? Om du säger A, behöver du inte säga B i det här fallet, men A igen: Den andra sidodelen gör man naturligtvis på samma sätt.

Och nu? Det enda som saknas är den stora tvärbalken, som förvandlar två individuella A:n till en gungram, så nu sätter vi dit den. Det fungerar enligt den redan kända principen: markera, koppla samman och skruva ihop. Jag gör det redan som ett proffs. Därefter följer det stora ögonblicket: Hittills har jag arbetat på marken, nu ska jag äntligen resa den stora, tunga ramen.

Nu märker jag det: Jag kan inte göra det ensam. Ramen är för stor. Jag trodde den skulle vara lite lättare. Det är inget att göra åt det, det är ett tvåmansarbete. Lucas, fotografen, får lägga undan kameran och kan tyvärr inte dokumentera det historiska ögonblicket för evigheten. Men sedan är det gjort. Ramen reser sig mot den grå septemberhimlen. Jag undersöker den, skakar den, lutar mig mot den. Den ger ett bra intryck och jag känner mig stolt. Det är dock bäst att vara på den säkra sidan. Mellan sidopanelerna och den tvärgående stången skruvar jag in två diagonala stänger, vilket ger ramen ytterligare stöd.

Till sist skruvar jag i två kraftfulla ringmuttrar i tvärbalken: M10 med en lastkapacitet av 230 Dekanewton. Eller med andra ord, de kan bära en vikt på 230 kg vardera vilket borde räcka för mig och min kompis.

I ringmuttrarna hänger jag ett fäste, en U-formad bygel där öppningen stängs av en bult. Jag kör ett rep genom det vänstra fästet och drar det genom en öppning på vänster sida av pallbänken och knyter ihop de två ändarna. Sen gör jag samma sak på höger sida. Jag hänger bänken ungefär två handsbredder över marken. Längst upp under bygeln drar jag ett kabelband runt de två linorna och fixerar deras position, för att förhindra att repen glider. Jag vill inte falla baklänges när jag gungar.

Då är stunden här: Dags att prova gungan! Tillsammans med Lucas drar jag den till änden av trädgården, där man kan titta ut över fälten. Den nedåtgående höstsolen kikar fram mellan molnen. Jag hade inte ens märkt att duggregnet antagligen slutade för ett bra tag sedan.

Jag sätter mig på bänken, först med fötterna fortfarande på marken. Jag är uppspelt. Kommer min anti-höstrusk-blues-möbel verkligen klara det? Jag testar den, ger mig själv en liten skjuts och lutar mig bakåt. Fram och tillbaka, fram och tillbaka... Plötsligt känner jag mig varm inombords. Jag glömmer det ruggiga och våta. Jag drömmer om april, om våren efter vintern och om de många nya utomhusprojekten som jag då kommer att ta itu med och genomföra. Plötsligt kommer nästa regndusch. Än sen? Fortsätt bara gunga.

Text: Sascha Borrée | Foto: Lucas Wahl