Den lilla verkstaden lyser som Broadway på natten: rosa hjärtan, gula stjärnor, ljusblå pilar och en slogan, ”Signs with Soul” lyser i ljusa färger på väggen. Paul Charlton har tänt upp alla sina skyltar och låter ljuset flöda för att släppa loss magin. Neonens magiska, mystiska, underbara magi.

I snart 34 år har Paul har skapat neonskyltar. Här, i sin verkstad i norra London, tillverkar han komplexa konstverk av glasrör. Mycket av det som säljs som neon i dag är LED-ljus. Paul, å andra sidan, arbetar traditionellt. Han skapar former med glasrör och tänder upp ädelgaserna neon och argon. Precis som uppfinnarna av neonljus gjorde för hundra år sedan.

Paul Charlton

”Det är svårt att lära sig det här yrket. Det behövs mycket övning och erfarenhet och det är inte alla som har tålamod för det i dag”, säger han. Sedan tänder neonglasblåsaren två gasbrännare och små blå flammor börjar dansa. Det blir snabbt varmt i den fönsterlösa verkstaden. Paul torkar svetten från pannan.

”På mitt jobb svettas man hela tiden. Det är därför jag är så smal”, säger han med ett flin.

Med ädelgasen ”Ne” atomnummer 10, har klubbar, cocktailbarer, kasinon och biografer över hela världen lockat sina kunder sedan 1950-talet. Ämnet förekommer inte i marken utan susar genom universum och i vår atmosfär. Det verkar inte riktigt komma från den här världen. Det är också det som gör neon så attraktivt.

Men för Paul är neon ett praktiskt material. Han arbetar för Goodwin & Goodwin, som designar och producerar skyltar och logotyper för butiker och restauranger. Dagens uppdrag är till en filmproduktion. Paul ska skapa ett kinesiskt tecken i neon. I vilka filmer kan man då se hans skapelser?

”Jag kommer inte ihåg alla”, säger Paul lite hemlighetsfullt. Men han säger sen att, i nästan alla ”Fast & Furious”-filmer lyser åtminstone ett av hans verk.

Paul sträcker sig efter ett två meter långt glasrör. Vid ena änden sätter han fast en luftslang gjord av silikon. Sedan håller han glaset över flamman på sin ”Ribbon Fire”, en kvastformad gasbrännare som kan hetta upp långa ytor.

Glaset smälter snabbt och blir mjukt och elastiskt som tuggummi. Sedan börjar Paul glasblåsningen. Han blåser upprepade gånger in i det heta röret genom slangen. På så sätt sjunker inte väggarna in av värmen, utan förblir stabila och runda.

Samspelet mellan blåsning, formning och bockning kräver mycket övning. Varje glasblåsare utvecklar sin egen teknik och sin egen stil. Om och om igen jämför Paul det böjda röret med mallen. Alla böjar och krökar måste passa exakt. En svårighet är att glasröret ofta slingrar sig över och under sig självt, men att det inte får synas på framsidan. Därför formar Paul bokstäver och tecken spegelvänt. I lite mer än en timme bockar, blåser och värmer han sitt verk.

För att avsluta behövs mer kemikunskap än konstnärskap. Paul fäster två elektroder i ändarna på glasröret, ansluter en transformator och en vakuumpump. Spänningen gör att glaset värms upp till över 200°C. Det bränner bort smuts och damm. Sedan sveper han svart tejp runt de områden som inte ska synas. Nu är det dags.

Paul tar fram en behållare med neongas, fyller röret och slår på strömmen. Voilá! Den elektriska spänningen får gasen att skimra i röret. Om man använder ren neongas blir det alltid rött. Argongas blandat med kvicksilver skimrar blått.

Tack vare så kallat lyspulver lyser mandarintecknet, som han just gjorde, gult. Paul ler: ”Det är alltid ett speciellt ögonblick när röret tänds för första gången. Ett litet mirakel”.

Paul Charlton

Paul brukade lämna skolan vid 16-tiden och gå som lärling i glasblåsning hos Masonlite. Världens största tillverkare av neonskyltar på den tiden. Utbildningen var tuff. ”I början var jag tvungen att klippa glas och smälta ihop det igen, om och om igen – tills det var perfekt”.

Pauls lärare var en gammal man som hade blåst neonljus i 60 år. Han hade fått Parkinsons sjukdom. ”Han skakade så illa att du aldrig hade trott att han kunde bocka glas – men så snart han höll röret över lågan försvann skakningarna. Jag har aldrig träffat någon som har behärskat hantverket bättre”, säger Paul.

Under tre års träning fick neonstudenten Paul inte mer beröm än en klapp på ryggen. Det var mer troligt att mentorn spottade kommentarer som: ”Böjde eller tuggade du det?” Många försök åkte direkt i soptunnan. Men Paul gav aldrig upp. Trots all frustration har hans jobb sina fördelar: ”Om du kan skapa ett neonhjärta till en tjej, gör det ett bättre intryck än en bukett blommor”.

I början av 90-talet flyttade Paul till Kina för att arbeta för ett företag som exporterade ordet ”öl” som en neonlogotyp i hundratusentals exemplar. De anställda lärdes upp i yrket. Han bodde i Kina i tio år, träffade sin andra fru och fick två söner. I dag är han tillbaka i England. Nuförtiden skapar han konst i stället för ”öl”-logotyper. Han har bland annat gjort en magisk kub av neon som hängde från taket i en konstutställning. ”Ett av mina vackraste verk”, säger han.

Hans verk lyser upp filmer, TV-program och såpoperor. När han promenerar genom Soho, Londons legendariska nöjesdistrikt, ser han sina neonskyltar lysa i varje hörn. ”Ibland gör det mig lite ledsen att så många människor ser mina verk – och ingen vet att de är mina", säger Paul.

Han tar en klunk med vatten. Han svettas och gasbrännarna fortsätter att flämta. Han har svettats många liter genom åren och har brännmärken och ärr från när han inte varit försiktig med heta glas eller gasbrännare. Han tycker om att lida lite för sin passion. Det inkluderar också att behöva avstå från erkännande för sitt arbete. Vanligtvis implementerar han andra konstnärers design perfekt, men sällan gör han sina egna mönster. Men häromdagen bildade han sin frus namn till hennes födelsedag.

Å andra sidan, säger Paul ”Jag gör det jag älskar och försörjer mig på det. Det är ganska coolt att kunna säga: Jag är neonglasblåsare”.

Massproduktion av billiga LED-lampor i plaströr har ersatt mycket av det genomarbetade och komplexa neonhantverket. Men Pauls verksamhet har fått medvind de senaste åren. Neon är som vinylskivan, säger han. ”En avslappnad artefakt för finsmakare och retroälskare”.

Medieindustrin älskar ljusets vintage-charm och moderna transformatorer minskar strömförbrukningen. Ett neonljus av hög kvalitet håller i minst 40 år. ”Det varar faktiskt för alltid”, säger Paul, ”Det är bara transformatorn som dör ibland”.

Affärerna går bra, men det är dåligt med återväxt. Paul hoppas att hans sextonåriga son ska följa i hans spår. ”Jag ska börja med att visa honom hur man gör ett rosa hjärta” säger han. Det borde Paul juniors flickvän inte ha något emot.

Text: Reinhard Keck I Foto: Greg Funnell