Giovanna Martinez med sitt favoritverktyg. Motorsågen.

Ljuset från strålkastaren spelar över en vägg av snö. Väggen bildar skalet till ishotellet i Jukkasjärvi. Giovanna håller på att såga en entré. Hon har tagit in en ställning, lagt kablage och slagit på golvlamporna. Hon tar på sig skyddsglasögon och hörselskydd, tar ett djupt andetag, trycker på startknappen på den elektriska motorsågen, och kör igång.

Giovanna Martinez

Snö och is-splitter flyger genom luften. Materialet är enastående. Jobbet är hårt och tiden, som alltid, kort. Det är varmt att bygga det kallaste hotellet i världen.

Porten till en annan värld. Ingången till ishotellet i Jukkasjärvi, Lappland.

Vi befinner oss i Jukkasjärvi, en by i Lappland med knappt 600 innevånare. Här byggs en unik struktur varje december. Den största snö- och isbyggnaden i världen. Konstruktionen har 24 rum, 12 sviter, en bar, en lobby och en ceremonihall dekorerad med magnifika isskulpturer. Varje år ansöker artister för att få dekorera rummen, varav 15 väljs ut.

Projektet skapades av entreprenören Yngve Bergqvist för 31 år sedan. Efter en resa till Japan bjöd han hit traditionella japanska ishuggare, som visade honom hur man gör isskulpturer. Först skapades ett konstgalleri, sedan en iglo och de följande åren växte ishotellet fram, och för varje år blev det större och galnare.

Den skimrande lobbyn på ishotellet.

Idag består den 2 000 kvadratmeter stora fastigheten, av 30 000 kubikmeter fryst vatten. Det motsvarar drygt 110 miljoner glasskopor för en glassbar. Det tar cirka en månad att göra klar byggnaden. Hotellet brukar öppna i november/december och sista gästerna checkar ut i april. Efter det smälter den gigantiska strukturen i vårsolen.

Det speciella med ishotellet är inte bara att sova i det kalla och tysta. Det är att själva hotellet byggs om och möbleras varje år. En performance-show för ishuggare i en avlägsen värld. I år har arbetet varit särskilt svårt för Giovanna och de ytterligare 60 arbetarna, konstnärerna och ljusdesignerna.

"Tyvärr är vädret oförutsägbart – ibland tinar det, sedan fryser det igen, igår hade vi till och med regn", säger Giovanna. Efter att hon sågat klart jämnar hon nu till kanterna med ett isjärn och slipar dem släta med en skrapa. Sedan tittar hon upp mot taket fyra meter upp – och ser plötsligt orolig ut.

Svåra förhållanden på vintern 2020/2021: Under byggandet var det nästan alltid för varmt.

Snön där ser mörkare ut, nästan grå. Det är inte ett gott tecken. Under de senaste dagarna har temperaturen varit fyra grader plus vilket gjort att snön smält till vatten. Sen sjönk temperaturen plötsligt till minus 15 grader, vilket ledde till isbildning och hål som måste repareras. Ett optimalt arbetsförhållande skulle vara konstant minus tio grader. Men det har blivit sällsynt. Vädret är, som överallt, mer extremt.

”Vi är i naturens nåd. Det är så lite vi kan kontrollera – men det är just det som gör att arbeta med is så attraktivt, säger Giovanna. Hon upptäckte snö som ett byggmaterial genom ett tillfälligt jobb på en svensk gård. ”Att arbeta på ishotellet är som att ta en paus från vardagen för mig. Utmattande, men också avkopplande, säger studenten som annars studerar politik.

Plötsligt dyker 47-åriga Luca Roncoroni, upp. Även han är från Italien, men han bor i Norge och arbetar som arkitekt. Luca är kreativ chef för ishotellet. Han har täckt taket med en presenning för att skydda det från varma vindar. Han klättrar upp på en byggnadsställning och undersöker ytskiktets skador. Han dirigerar medarbetarna till vart de ska fylla snö i hålen. "Nu får vi hoppas att natten blir kall och att allt kommer att hålla ihop", säger Luca.

Arkitekten Luca Roncoroni från Italien, är kreativ chef för ishotellet.

Teamet behöver inte förlita sig enbart på snöfall. Det finns tillräckligt med material. I ett lager bredvid hotellet staplas två meter stora isblock som gigantiska isbitar. Allt byggmaterial lagras i detta mega-kylskåp, som delvis drivs av solenergi och allt material kommer från naturen. Närmare bestämt från den 200 kilometer långa Torne älv bredvid hotellet.

Luca Roncoroni

Under ”isskörden” varje mars används speciella sågar för att skära rektangulära isblock från den frysta strömmen. Med byggkranar, grävmaskiner och gaffeltruckar skördas totalt cirka 3000 ton is som sedan lagras i åtta månader. Efter det staplas de två ton tunga blocken som tegelstenar för att bilda väggar som putsas med vatten.

Lagerhallen. Under ”isskörden” skärs isblock ur den frysta Torneälven.

Luca leder oss genom hotellet. De höga korridorerna, stödda av glasliknande ispelare, ser ut som tunnlar i en labyrint. Frosten knakar under varje steg. Sedan dyker plötsligt ett ångbad upp. Nej, naturligtvis är det inte på riktigt, men det ser helt galet ut.

Handduksrullar, badrockar, kranar, speglar och badkar – allt gjort av is. Varje kant, varje detalj är huggen och slipad ned till minsta detalj. Den ljusblå skimrande strålkastaren ger rummet en magisk aura. Luca skämtar: ”Varje hotell behöver ett spa. Tyvärr kan du inte ta ett varmt bad här.” Luca arbetade cirka 120 timmar på rummet med två motorsågar och åtta traditionella japanska ismejslar med trähandtag och olika blad. ”Is är ett jäkligt svårt material”, säger Luca, “eftersom det ändar sig med temperaturen.” Om det ligger över fryspunkten binder inte ispelare eller väggar samman. Om det är kallare än minus 20 grader blir det sprött och går sönder. ”Man måste arbeta mycket effektivt. Och noggrant."

Iskonstnären Linda Vagnelind (till vänster) är egentligen målare.

”Jag målar vanligtvis tavlor, men att arbeta med tjock färg och grova penslar och att skära skulpturer ur is är liknande. Det kräver mycket övning, säger Linda. Särskilt tänderna på skulpturen tog lång tid "Man måste vara mycket noggrann, en tandspets kan lätt gå sönder.”

Det är mycket arbete för ett slutresultat som inte är tänkt att vara för evigt, utan bara under en säsong. Men iskonstens flyktighet gör inte konstnärerna ledsna. Tvärtom: ”Det är trevligt hur detaljerna försvinner, när allt tinar och långsamt smälter bort. Det är också en del av konstverket”, säger Linda. Luca fyller i: "Vi lånar material från naturen, som sedan tar tillbaks det. Ishotellet är mycket poetiskt."

Dagen efter blir det lite kallare igen och hålen i taket fryser igen. Nu återupptas arbetet med att finjustera detaljerna. Gångar jämnas ut, pelarna slipas blanka och för första gången slår ljusdesignerna på ljuskronan i lobbyn. Den är huggen ur hundratals isbitar och otaliga snökristaller som glittrar och kastar sitt ljus i korridorerna.

Vi tar en snabb titt in i ceremonihallen, som ska fungera som en festivalplats för alla religioner. Den påminner om en arktisk björkskog. Ett orange ljus lyser bakom en transparent isvägg i vilken en måne har huggits in. Här kan par gifta sig eller döpa sina barn. En kall plats som värmer varje hjärta.

Ikväll är det fest. Giovanna, Luca och Linda skålar med ett glas iskall champagne. Sen är det dags att krypa ner i sovsäckarna. Det är tradition att de som byggt ishotellet får sova där första natten, när det är klart. Går det då att sova i kylan? ”Åh ja”, säger Giovanna, “Efter fyra veckors slit får vi äntligen vila. Det kommer att bli den bästa sömnen i mitt liv."

”The Guardian"-sviten av Linda Vagnelind. En skulptur av ett gigantiskt sjöodjur omgiven av badnymfer.

Text: Reinhard Keck I Foto: Joachim Lundgren