Vi befinner oss i ett garage i Stockholmsförorten Huddinge. Luften är fylld av damm och bensinångor och det hänger verktyg på väggarna. Dammiga lådor är staplade upp till taket. En veteranbil och några veteranmotorcyklar står parkerade mellan tekniska prylar och blandat skräp. Liksom det gamla fettet i mormors bakformar, ligger en patina av smörjolja över allt.

Välkommen till Olle Åhnströms verkstad. Olle är 101 år gammal och får väl räknas som mekanikernas Metusalem. Han har mekat i sitt garage i mer än 70 år. Han skruvar med sina veteranmotorcyklar från 1930-talet, eller sin original Ford sedan, Al Capones favoritbil. Ibland slipar han gallret från räcket i trädgården, eller så polerar han sin fru Märtas gamla kakform.

”Verkstaden är mitt gym”, säger Olle. Han har bott på ett vårdhem det senaste året, men hans dotter Barbro hämtar honom två gånger i månaden och kör honom till hans garage där han får arbeta några timmar i fred. Precis som i dag.

Om Olles fru Märta inte hade dött för något år sedan, skulle han antagligen bott med henne på våningen ovanför. Även om hörseln sviker honom då och då, han har lite problem med vänster arm och det gör ont i vänster ben, så ser Olle beundransvärt bra ut för sin ålder. Han orkar dock inte alltid flytta tunga motorcyklar eller andra maskiner. Om han har stått för länge vid arbetsbänken tar han en paus i rullstolen och bara njuter av garagets atmosfär.

Idag är han full av energi. Han sträcker sig omedelbart efter sitt favoritverktyg: slipmaskinen. Metallflisor och gnistor flyger och går upp i rök i verkstaden. Efter det polerar han en bakform i koppar, som tillhört hans fru Märta. Inte för att den används för att laga mat längre.

Olle Åhnström

Olle stänger av slipmaskinen och pekar på framhjulet på sin favoritmotorcykel: en JAP, byggd 1935, med en 350 kubiks racingmotor. Det engelska märket var en av de största tillverkarna av motorer på 1920-talet. Han vrider åt de 28 millimeter långa spikarna i däcken. Sitter de som de ska? Med ett kraftigt ryck drar han i cykeln, som glider ur handen på honom – en strimma blod rinner över ett finger. Men Olle håller sig lugn och torkar handen på en näsduk. ”Inte mitt första sår på handen”, säger han och skämtar: ”Mina verktyg knäcks aldrig – och inte jag heller.”

Närhelst han kan, skruvar, underhåller och förbättrar Olle sina motorcyklar, och håller sig därmed själv i gott skick

Närhelst han kan, skruvar, underhåller och förbättrar Olle sina motorcyklar, och håller sig därmed själv i gott skick.

Olle associerar några av de bästa minnena i sitt liv med den gamla hojen. Sista gången han körde den var för tre, fyra år sedan. När han var 98 körde han fyra hedersvarv i Swedish Speedway Championship före den officiella tävlingen. ”Det måste ha varit ett världsrekord. Jag känner inte någon som kört i den åldern”, säger Olle.

Minnen från Olles triumfer i motorsport hänger på väggarna, bland annat en väst, tryckt med hammaren och skäran, från tävlingar i Sovjetunionen, en guldmedalj från Ice Speedway World Cup 1970, ett foto av Olle som en ung man med vax i håret och en ynglings leende – en efterkrigstidens Easy Rider. Där hänger också en bild av Olle som lutar sig så djupt in i en kurva i 70 kilometer i timmen att hans knäskydd plöjer in i snövallen.

”Tänk att få köra ett lopp så där igen”, drömmer Olle högt, ”Att få sitta på cykeln igen, det hade varit något det!” Därför tränar han bland annat på sin träningscykel. ”Håll tummarna för att det funkar” säger han.

Olle har sparat flera av västarna som han fått på tävlingar

Olle har sparat flera av västarna som han fått på tävlingar.

Några av hans gamla vänner drabbades av allvarliga olyckor i speedway- och isracing-tävlingar. ”Jag hade tur, jag kunde alltid gå därifrån”, säger Olle. En gång skadade han dock axeln efter en kollision. ”Läkarna reparerade mig på sjukhuset och sedan reparerade jag min motorcykel i garaget. Till slut var både jag och motorcykeln som nya”, säger Olle – och flinar på sitt coola sätt igen. Olle arbetade som lastbilsmekaniker nästan hela sitt yrkesverksamma liv. De små slantar som han kunde spara, lade han på sina renoveringsprojekt.

Olle hittade en gammal Ford sedan på ett skrotupplag. Han arbetade med den tills den gick att köra igen.

Olle hittade en gammal Ford sedan på ett skrotupplag. Han arbetade med den tills den gick att köra igen.

Han drar undan en presenning och där står en eldröd Ford sedan, byggd 1936. Ett tryck på startknappen och den startar med en smäll. Motorn knattrar som ett eko från teknikens pionjärtid. ”Jag hittade den på skrotupplaget och fick den körbar igen. För inte så länge sedan tog jag mina barnbarnsbarn på en tur med den”, säger Olle.

Gamla minnen. Olle och hans Ford sedan från 1936. De har upplevt mycket tillsammans.

Gamla minnen. Olle och hans Ford sedan från 1936. De har upplevt mycket tillsammans.

Olle öppnar motorhuven och drar sina grova mekanikerfingrar över munstyckena, skruvarna och gångjärnen på åtta-cylindraren. Han ser ut som om han blicka ut över ett välbekant landskap. ”Här måste jag kontrollera oljenivån igen, ventilerna ska blåsas igenom och muttrarna på svärmorssätet, som det utfällbara baksätet kallas, måste jag dra åt igen.

”Men Olle skjuter upp det till en annan gång, han vill hellre visa ett projekt som han är särskilt stolt över. Han går ut i trädgården och pekar på sin villa: ”Jag byggde den nästan helt själv. Även poolen. Det var en speciell känsla, när hela grannskapet kom för att bada”. Mitt under krigsåren satte han det första spadtaget. ”Det var ont om byggmaterial på den tiden. Jag var tvungen att lära mig att improvisera.

”Olle gick bara i skolan i fyra år och i stället för att plugga arbetade han som springpojke åt en blomsterhandlare. När en General Motors-fabrik öppnade i området fick Olle jobb i kvalitetskontrollen. Det var där han upptäckte sin kärlek till att meka. När hans son Lars skulle födas körde Olle sin höggravida fru Märta till sjukhuset på sin cykel. En cykel han skruvat ihop från reservdelar.

När Olle var 22 träffade han sin fru Märta på en sommarfest. Hon var 19 när de förlovade sig. Eftersom hon var så ung, fick Olle begära tillstånd från församlingen för att få gifta sig med henne. Han övertygade dem om sin arbetsmoral genom att visa upp sina händer som var fulla av ärr och valkar. En man med sådana händer måste vara en hårt arbetande man som kan ta hand om sin fru, bedömdes det, och församlingen välsignade de unga tu.

Olle och hans fru Märta gifte sig när Olle var 22 och hon var 19. Märta dog förrförra året

Olle och hans fru Märta gifte sig när Olle var 22 och hon var 19. Märta dog förrförra året.

”Jag har aldrig varit uttråkad under hela mitt liv. Jag har alltid haft något att göra. Även som pensionär, som jag har varit i mer än 35 år. Det kanske är min hemlighet för att bli gammal”, säger Olle.

Det blir dags för att säga adjö till verkstaden igen. Han hade tänkt reparera en Husqvarnamotor, han vill sälja några av sina åtta gamla hojar och rensa ur verkstaden. Men som alltid, går tiden i garaget för fort.På hemmet är det fikadags och det vill Olle inte missa. Han ser lite trött ut nu, men han är vänlig och busig, vilket är hans sätt. Och det har det alltid varit. Vi ses nästa gång Olle!

Text: Reinhard Keck I Foto: Joachim Lundgren