100-åringen som aldrig slutar meka
2021-02-17
Olle Åhnström är 101 år, men får inte nog av att skruva, slipa och meka. Han fortsätter att leva ett aktivt liv.
Vi befinner oss i ett garage i Stockholmsförorten Huddinge. Luften är fylld av damm och bensinångor och det hänger verktyg på väggarna. Dammiga lådor är staplade upp till taket. En veteranbil och några veteranmotorcyklar står parkerade mellan tekniska prylar och blandat skräp. Liksom det gamla fettet i mormors bakformar, ligger en patina av smörjolja över allt.
Välkommen till Olle Åhnströms verkstad. Olle är 101 år gammal och får väl räknas som mekanikernas Metusalem. Han har mekat i sitt garage i mer än 70 år. Han skruvar med sina veteranmotorcyklar från 1930-talet, eller sin original Ford sedan, Al Capones favoritbil. Ibland slipar han gallret från räcket i trädgården, eller så polerar han sin fru Märtas gamla kakform.
”Verkstaden är mitt gym”, säger Olle. Han har bott på ett vårdhem det senaste året, men hans dotter Barbro hämtar honom två gånger i månaden och kör honom till hans garage där han får arbeta några timmar i fred. Precis som i dag.
Om Olles fru Märta inte hade dött för något år sedan, skulle han antagligen bott med henne på våningen ovanför. Även om hörseln sviker honom då och då, han har lite problem med vänster arm och det gör ont i vänster ben, så ser Olle beundransvärt bra ut för sin ålder. Han orkar dock inte alltid flytta tunga motorcyklar eller andra maskiner. Om han har stått för länge vid arbetsbänken tar han en paus i rullstolen och bara njuter av garagets atmosfär.
Idag är han full av energi. Han sträcker sig omedelbart efter sitt favoritverktyg: slipmaskinen. Metallflisor och gnistor flyger och går upp i rök i verkstaden. Efter det polerar han en bakform i koppar, som tillhört hans fru Märta. Inte för att den används för att laga mat längre.
Olle Åhnström
Olle stänger av slipmaskinen och pekar på framhjulet på sin favoritmotorcykel: en JAP, byggd 1935, med en 350 kubiks racingmotor. Det engelska märket var en av de största tillverkarna av motorer på 1920-talet. Han vrider åt de 28 millimeter långa spikarna i däcken. Sitter de som de ska? Med ett kraftigt ryck drar han i cykeln, som glider ur handen på honom – en strimma blod rinner över ett finger. Men Olle håller sig lugn och torkar handen på en näsduk. ”Inte mitt första sår på handen”, säger han och skämtar: ”Mina verktyg knäcks aldrig – och inte jag heller.”
Isracing
Ursprunget till isracing var när ett par kaxiga killar tänkte att de kunde göra mer än bara spela ishockey eller göra romantiska frierier på skridskor på en frusen sjö. Så de for fram över isen på sina hojar och förvandlade dem till perfekta racermaskiner under en tid på året när motorcykeln vanligtvis stannar i garaget. På speedway- och isracingbanan finns det bara full gas eller halvgas, inga bromsar. Motorn stannar med en tändningsbrytare som föraren styr via en sladd på styret.
Minnen från Olles triumfer i motorsport hänger på väggarna, bland annat en väst, tryckt med hammaren och skäran, från tävlingar i Sovjetunionen, en guldmedalj från Ice Speedway World Cup 1970, ett foto av Olle som en ung man med vax i håret och en ynglings leende – en efterkrigstidens Easy Rider. Där hänger också en bild av Olle som lutar sig så djupt in i en kurva i 70 kilometer i timmen att hans knäskydd plöjer in i snövallen.
”Tänk att få köra ett lopp så där igen”, drömmer Olle högt, ”Att få sitta på cykeln igen, det hade varit något det!” Därför tränar han bland annat på sin träningscykel. ”Håll tummarna för att det funkar” säger han.
